Kisse, lika mycket svart som vit. Döpt till Yatsy men det fastnade aldrig. Innan vi flyttade ihop bodde vi nära varann i Uppsala. Mina katter jagade Hans katter och Hans hade gjort en kattlucka i ett vädringsfönster. Man kunde höra jakten hemifrån mig och ibland avslutades den med en hård duns. Det var Kisse som försökte fly in genom luckan som Hans just då hade stängd.

Kisse älskade att bli dammsugen.

Kisse var ett riktigt matvrak. Hans var bortrest och hade bett flera att mata. Kisse åt tills han kräktes och åt igen. Han blev rund som en boll innan Hans kom hem igen. När vi flyttade till Skutskär lärde han sig att jaga av Chrissemiss. Chrissemiss var något irriterad när han skrämde bort bytet men Kisse gav sig inte. Det var ju roligt det här! I brist på jaktlycka gick han ner i vikt och till slut gick jagandet bättre.

Han var inte så bra på att hoppa heller Kisse. En gång när vi var ute på promenad skulle vi över ett dike. Hans råkade trampa på en kvist som petade till Kisse i baken och i rena förskräckelsen lyckades Kisse hoppa över själv. Det blev han så uppspelt av att han hoppade fram och tillbaka flera gånger.

Mest vit med några stora svarta fläckar på rygg och huvud och svart svans.
En snäll och trevlig katt, mycket duktig jägare. Han tyckte om att ligga som en krage runt min hals när jag diskade eller dammsög.

Han brukade följa mig till busshållplatsen när jag skulle åka till jobbet. En gång så tog han nästa buss och jag fick hämta honom på ULs kontor i centrum.

Halvsiames. Tigris hade mycket långa ben, hes röst och älskade barn. Det gick alldeles utmärkt att ha honom som barnvakt.

När jag bodde i Årsta i Uppsala brukade han gå till skolan i närheten.

Det hände att han följde med barn hem från skolan och föräldrarna ringde så jag fick komma och hämta honom. Mäh, sa han när jag kom och så gick vi hem – fot utan koppel.

Tigris var mycket stolt när han fick vara med på examen och kom hem med en massa färgglada band i halsbandet som fladdrade i vinden. Oj, vad han kråmade sig!

Tigris var en lång katt. Han kunde stå på golvet och lägga ”armbågarna” på matbordet.

Han försvann en gång och var borta i ett helt år, jag hade inte haft honom så länge då. En dag hälsade en väninna på hos en kompis till henne och döm om hennes förvåning när hon upptäckte att Tigris var där.

Ett tag innan Hans och jag flyttade ihop, bodde jag kort  i Gottsunda som ligger på andra sidan Uppsala. Det var inte Tigris så nöjd med, han ville tillbaka till skolan och barnen. En kompis ringde och sa att när hon satt på bussen till Gottsunda fick hon se Tigris springa ner mot stan. Det var bara att vänta på någon skulle ringa och berätta att han var omhändertagen. Två ggr fick jag hämta honom nere vid Fyrisån, som tur var hittade han inte någon bro. Den ena gången var på Ultuna djursjukhus. Jag hade en knallert, en fransk moped från 1962 med en hängmotor på framhjulet. Jag ställde honom på tanken med framtassarna på styret och så åkte vi hem.

Tyvärr förlorade vi honom tidigt. Vi flyttade till Skutskär, ute på landet, när det blev sommar åkte vi på semester. Tigris gav sig iväg igen. Vi letade länge och annonserade i ett par år men inga svar var vår vagabond. Men så småningom fick vi veta av en vägarbetare att han tagit hand om en gul överkörd katt en bit från där vi bodde.