Sabina 2002 – 2015
Jag var så lycklig över att det föddes en helsvart katt och bestämde mig bums för att behålla henne! Den fjärde generationen.
Sabina började sitt liv med att sova.
Ack var är min katt!
Sedan hände det sig som så att jag skulle till Ambricka, det här var den 12 augusti 2006. Hans hade åkt till Enköping på hack med Joakim och Gusten var borta. Att Samuel skulle med var självklart, han och hans bror Tootikki kom ju bra överens, men skulle verkligen Sabina vara ensam hemma stackarn?
Sabina fick följa med och det verkade ju gå bra, hon hade inget emot att vara i gammelstugan med Petter o mig. Framåt midnatt ville hon gå ut och sen vid fyra-tiden på morgonen när whiskyn tagit slut skulle vi in i stora huset och besöka ställevisst, då var alla tre katterna ute på gården. Samuel och Tootikki jagade upp Sabina i ett träd. De såg ut att ha det kul.
Klockan fem var det dags att gå o lägga sig, ingen katt inom synhåll.
När jag vaknade framåt dagen låg Samuel inne hos mig, Tootikki uppe på altanen hos Petter – ingen Sabina…
Lockande under dagen gav inget resultat. Samuel och jag åkte så småningom hem. Sabina kände ju både Petter och Tootikki väl så vi tänkte att hon skulle komma tillbaka om någon dag när hon blev hungrig. Det gjorde hon inte.
Dagarna blev till veckor och veckor till månader. Jag var där ofta, gick runt och lockade utan resultat.
Två månader senare gav annonseringen resultat. Hon hade varit synlig vid ett hus en bit bort och fått mat där, men skygg – de fick inte komma nära.
Jag åkte dit och började locka. Känslan när jag hörde henne svara långt bortifrån – hela min kropp djupnade ner i ett lugn – hon kommer hem! Jag satt mig ner stilla för att inte skrämma henne och fortsatte att locka. Hennes svarsrop kom närmare och närmare och till slut såg jag henne borta i skogsbrynet, jag ryser av förundran bara jag tänker på det.
Jag var mycket noga med att inte röra mig och började prata med henne lugnt och stilla. Till slut kom hon ända fram till mig och jag fångade henne i min famn. Lycka!
Det var en katta som var glad över att få komma hem 🙂 Hon lämnade mig inte utom synhåll på länge efter det äventyret.
Sabina har aldrig varit förtjust när det kom mycket folk och höll sig helst undan, lite grann av en skyggis. På mitt födelsedagskalas med släkten helgen efter att hon kommit hem förvånade hon oss alla med att komma ner och lägga sig i mitt knä. Där rullade hon ihop sig och tänkte helt klart inte flytta sig därifrån så det var bara att finna sig i att sitta kvar på stolen tills gästerna hade åkt hem.
En kväll lite senare visade hon sin kärlek med att formligen dränka mig i olja från doftkörtlarna på halsen i sitt kelande. Märklig upplevelse, visst visste jag att katter har doftkörtlar för att bl a markera revir men att de kunde producera en sån mängd! Inte luktade det speciellt gott heller…
Sabina fick två kullar men mer om det på Tootikkis och Samuels sida.
