Stammodern, den första generationen.

Sköldpaddsfärgad, liten och nätt.
Kattsan var heltokig i Hans näsa och kunde sitta och slicka på den i timmar. Hon apporterade piprensare som man vridit ihop till en ring och kastat iväg. En duktig jägare som kunde hoppa 2 meter rakt upp från stillastående. När vi bodde på Norrgärdet hos min far innan vi flyttade till eget hus så visste hon precis var svalornas lägsta punkt var när de skulle lämna boet under taket på huset. Där la hon sig på gräsmattan och lurpassade och sen hopp rakt upp! Som ni kanske förstår var det inte ovanligt att hon kunde väcka oss på morgonen med levande föda till sina ungar. Kattsan fick flera kullar med ungar innan vi kastrerade henne. Trots detta var hon liten och nätt hela sitt liv.

Hans fick Kattsan när hon bara var sex veckor. På den tiden hade man ju inte några lagar om sådant. Trots att hon var så liten blev det en mycket trevlig katt utan några olater på grund av detta. Eller jo – det var det där med Hans näsa. Tänk er en sträv kattunga, näsan blev ju snart väldigt röd och öm!

En nyvaken Kattsan

Kattsans gener måste ha varit starka. Av hennes ungar blev hankatterna gula och honkatterna sköldpaddsfärgade, ofta med övervägande svart botten.